Jag är nyss fyllda 26 år och 30-årskrisen borde vara min näst förestående åldersnoja. Men jag befinner mig i något slags kronisk förvirring över hur man är, borde vara, inte borde vara, eller önskar att man vore. Det jag har kommit fram till är att 30 är en överreklamerad skitkris. Normen för hur du ska vara som 30-åring är given, och antingen har du ångest för att du utgör normen, eller så har du ångest för att du inte är där ännu. Det finns liksom ett rätt, och antingen är du pinsamt långt ifrån eller så är du tråkigt mycket mitt i prick.

Ålderskrisen mellan 20 och 30 är mycket värre. I min ålder finns det bara fel, och jag famlar mellan vuxenvärld, studentliv, ungdomens smärtsamma upplopp och arbetslivet. Jag försöker vara 35 år på jobbet i veckorna och leker gammal. Och sen överkompenserar jag all vuxenhet med att vara 18 år på helgerna och går på Birger Jarl fast jag borde gå på Flustret. Är man singel börjar folk se en som desperat. Har man å andra sidan ett stabilt förhållande har man liksom snubblat över kanten och ramlat rakt ner i den tråkiga vuxenvärlden lite för tidigt. Man ska ha rest jorden runt några varv, men redan ha utbildningen bakom sig och en flashig titel på ett stekigt jobb.

Man ska dessutom jobba hela tiden för att det är trendigt, men samtidigt hinna med ett rikt socialt liv och en udda hobby. Helst någonting som har med friluftsliv eller extremsport att göra. 25-årskrisen är fullproppad med dessa motsägelsefulla krav och när man strävar efter att vara rätt på alla sätt svämmar det över. Hur man än gör och var man än är finns en ständig känsla av att man behöver vara något annat än just 25. Alla ni som beklagar er över 30-årskris borde veta bättre. Ni har ju det värsta bakom er.