SVAR på Hans-Örjan Nohrstedts insändare 28/12.
Hans-Örjan Nohrstedt skriver att han vill begränsa antalet hästar i Hågadalen och Nåsten för att förhindra överbelastning av vägarna. Han menar att de förstör väglaget för annat friluftsliv och belastar miljön.
En stor del av de 250 hästar som Nohrstedt säger finns i området står på två ridskoleanläggningar på var sin sida om Hågadalen. Dessa hästar rids främst i ridhus under lektion och bidrar därför inte till belastningen. De är även anledningen till den högre koncentrationen av hästar per stall i Hågadalen och Nåsten jämfört med övriga länet.
Nohrstedt påstående att flera stall är beroende av långväga bortforsling av gödsel stämmer inte. De flesta ger eller säljer sin gödsel till lokala bönder.
Vad gäller upptrampade och leriga rasthagar är det givetvis ett problem som stall- och hästägare brottas med varje höst och regnig vinter, på samma sätt som hundägare måste hantera leriga tassar och pälsar.

Hästägandeskap skiljer sig i många fall inte från att ha hund. Samma emotionella band föreligger mellan häst och ägare, och de allra flesta åker ut till sina hästar minst en gång om dagen för att sköta om dem. I Uppsala är många hästägare studenter som inte har råd att skaffa eller köra bil dagligen. De cyklar ut till sitt stall. Att kräva att de ska flytta sina djur längre ut på landet där beläggningsgraden, enligt Nohrstedt, är lägre är inte hållbart och inte rättvist.

Jag har haft häst i Hågadalen sedan 2007. Under de fyra åren som gått har kommunen markerat allt fler vägar som olämpliga för ridning. Det finns i dag ytterst begränsat med påbjudna ridvägar i området, och det innebär naturligtvis att belastningen på dessa ökar när alla ryttare blir tvungna att rida på samma ställen. Att ytterligare ålägga oss ryttare begränsningar avseende vilka ridvägar vi kan eller bör använda skulle resultera i att vi helt enkelt inte kan rida någonstans.
Ridning är också en variant av friluftsliv. En stor del av tjusningen för mig och många andra är att få vara ute i skog och mark i flera timmar, inte att rida volter på en ridbana.

Det är inte rättvist att sätta ridväsendet på undantag till förmån för andra motionärer. Vem säger att en cyklist eller en flanör har större rättigheter till naturen än en ryttare? Det finns dessutom flera upptrampade och leriga vägar i området som inte är upplåtna för ridning. Där har cyklister och fotgängare, helt för egen maskin, förstört väglaget.
Givetvis ska ryttare visa sig från sin bästa sida och vara hänsynsfulla. Precis som hundägare har kravet på sig att plocka upp efter sina djur så ska ryttare se till att sparka undan gödsel från vägar och stigar, sakta ner farten vid möte med andra, hålla höger och inte rida i bredd, och respektera att det kan finnas människor som är hästrädda. Nohrstedt finner hästar vara till skada för friluftsupplevelsen. Andra kan känna likadant inför lösspringande hundar, sportcyklister som viner förbi utan att sakta ner, skidåkare på vintern som anser sig äga spåren, mammor med barnvagn som går i bredd ...
Man kan alltid störa sig på något.
Om vi istället för att klaga helt enkelt visar lite hänsyn och förståelse för varandra blir samvaron och friluftsupplevelsen så mycket trevligare för alla inblandade.

Renate Larssen
Uppsala