Två saker lär de flesta av oss vara överens om i dag.
1) Arbetslinjen är nödvändig för att upprätthålla basala välfärdsfunktioner, under förutsättning att alla också har en rimlig chans att få jobb.
2) Skattepengar ska inte hanteras som riskkapital.
Var finns då logiken bakom den genomförda sänkningen av restaurangmomsen? En sänkning med 13 procent, som bara kommer konsumenterna till del med 0,8 procent. Få restauranger har genomfört någon form av prissänkning, några har höjt priserna. Hur har man tänkt sig att fler ska äta ute vid oförändrade priser? Bättre matkvalitet? Varför anställa om inte omsättningen ökar?

En del restaurangägare säger att man inte kommer att anställa fler, men i stället jobba mindre. Förståeligt kanske, men ska vi använda skattepengar till det? Detta är en felprioritering på 5,4 miljarder skattekronor i den goda avsikten att stärka arbetslinjen.
I pendlarstaden Uppsala vet vi att satsningar på att kollektivtrafiken ska fungera är nödvändigt för att göra det attraktivt att lämna bilen hemma. Vi vet också att skolmiljön har eftersatts sedan länge och forskning har tydligt visat att läraren är den klart största faktorn för skolframgång. Det hade varit betydligt smartare att satsa de fem miljarderna på framtidssatsningar på andra områden än att subventionera restaurangerna. Jag ser som skattebetalare fram emot noggrann utvärdering av reformen.

Matts Dahlkwist
Uppsala