Ridning har gett stora skador på vägar och leder i Hågadalens-Nåstens naturreservat, till men för annat friluftsliv. Det finns 250 hästar i eller strax intill reservatet. Antalet hästar per stall är fyra gånger högre än genomsnittet för Uppsala län. Såväl häst- och stallägare som kommunen borde engagera sig för att minimera markskador och annan miljöbelastning.
Jag tycker mycket om hästar och har stor förståelse för hästhållningens positiva betydelse som näringsgren och fritidssysselsättning. Hästen har också betydelse för det öppna landskapet.

I Sverige finns 360 000 hästar. Antalet ökar och det går nu om antalet mjölkkor. Merparten av hästarna används för ridning. I östra Mellansverige finns 90 procent av hästarna i eller nära större tätorter. Oavsett allt positivt med hästar, är de också en källa till konflikter med andra samhällsintressen, särskilt när de är många på en liten yta. Ett exempel på detta finns vid Hågadalen-Nåsten i Uppsalas västra utkanter.

Reservatet är inrättat av Uppsala kommun i syfte att bevara natur- och kulturmiljöer och att erbjuda möjligheter för friluftslivet. Reservatet används flitigt av fritidsaktiva. Tre olika typer av leder finns markerade inom reservatet: vandringsleder, ridstigar och kombinationen av de båda.
Jag rör mig mycket i reservatet och har noterat ett i mitt tycke allvarligt problem med hästhållningen – ridandet förstör i känsliga partier, det gäller såväl leder som vägar. Skadorna uppkommer där det är fuktigt och lerigt. På sådana ställen är marken bitvis helt söndertrampad av hästar, med resultatet att det är i stort sett omöjligt för vandrare och cyklister att ta sig fram. Skadorna uppkommer företrädesvis under hösten, men oframkomligheten permanentas då det torkar upp eller fryser på och leran stelnar i knaggliga och vassa former.

Samma typ av markskador men i större omfattning kan ses i områdets hästfållor. Det verkar finnas alldeles för mycket hästar per ytenhet, för marken i många fållor är helt söndertrampad. Detta innebär att näringsämnen, till exempel kväve, kan lakas ut och förorena grundvattnet. Jag har dessutom svårt att tänka mig att det är bra för hästarna att gå en stor del av dagen i sådan smet.
Hästhållningen bidrar genom foder- och gödselhantering dessutom till en ökad kvävebelastning i reservatet. Flertalet stall har inte egen mark utan är beroende av långväga transport av foder och gödsel. Detta bidrar till växthuseffekten.

Via reservatsförvaltaren och miljökontoret har jag försökt få veta hur många hästar det finns i eller strax intill reservatet. Detta har inte gått, man saknar uppgifterna på kommunen. Jag har på egen hand därför inhämtat uppgifter över antalet hästar i stallen. Det visade sig finnas 250 hästar i området fördelade på 15 stall. Hästetableringen har uppenbarligen skett helt utan att kommunen har haft kunskap om omfattningen. I Hågadalen-Nåstenområdet är det genomsnittliga antalet hästar per stall fyra gånger så stort som genomsnittet i Uppsala län (16 jämfört med 4). Det är alltså en hög koncentration av hästar.

Vad borde göras? Ryttarna borde inte rida där marken är känslig. Detta framhålls tydligt i en skrift från Hästnäringens miljöråd om allemansrätten utgiven 2005. Stallägarna borde ta ansvar att styra ridningen dit där skador inte uppkommer och att inte hyra ut stallplatser utöver vad som omgivande marker kan tåla.
Kommunen, som har märkt ut vandrings- och ridstigar, borde i samverkan med markägarna antingen dra om en del av ridstigarna till marker som inte är känsliga, eller också dränera om och lägga på grus på stigar och vägar som är uppenbart olämpliga för ridning.
Till sist kan man också fråga sig om det inte behövs någon form av etableringskontroll. I det aktuella fallet verkar hästantalet ha expanderat utöver rimlighetens gräns och utan tanke på konsekvenserna.

Hans-Örjan Nohrstedt
motionär och miljövän