SVAR på Carl Lindbergs insändare 19/12.
Carl Lindberg vädjar till UD om åtgärder för att förhindra att svenska medborgare som bor i Sverige ”utsätts för hot och trakasserier för deras vägran att betala skatter till Eritreas regering”. Lindberg skriver också att ”Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 6 december en resolution som behandlar Eritreas aktiviteter i landets närmaste omgivning på Afrikas horn, men även dess hot mot individer i länder i mer avlägsna delar av världen”.
Historien bakom FN:s sanktioner mot Eritrea och dess folk är både tragisk och komplicerad. Det är därför olyckligt att Lindberg, som säkert menar väl, utan närmare reflexion eller samråd med experter tar upp dessa frågor inför UNT:s läsare.
All information i ärendet går att ta del av i säkerhetsrådets handlingar. Vi uppmanar Lindberg att läsa och begrunda dessa. Det som pågår i säkerhetsrådet är oroväckande och smärtsamt.

De första sanktionerna mot Eritrea drevs igenom av USA och Etiopien i FN 2010 på fabricerade och lösa grunder. Det har underminerat säkerhetsrådets trovärdighet. Underlaget för dessa sanktioner kunde snart förkastas, men sanktionerna står kvar på grund av säkerhetsrådets tungrodda, ineffektiva och korrupta arbetssätt.
Etiopien och USA försökte att ännu en gång i december 2011, under årets sista arbetsvecka i FN, genom märkliga turer och stadgevidriga manipulationer få igenom nya sanktioner. Det är de som Lindberg refererar till i sitt inlägg. Som väl var blev det denna gång massivt motstånd mot sanktionerna inom rådet.
Ovärdigt ett FN-organ, men för husfridens skull och som en kompromiss, drevs en urvattnad version igenom under protest från tunga medlemmar i rådet.
Vi föreslår att Lindberg begrundar det tragiska i att säkerhetsrådet håller på att förlora en viktig uppgift — att värna oskyldiga små staters rättigheter gentemot manipulativa och egenmäktiga stormakter och verka för fred på lika villkor för alla medlemmar. Lindberg har härmed, kanske oavsiktligt, gjort gemensam sak med dem som är fientligt inställda mot och vill skada Eritrea.

Lindberg tar så upp ”bruket av ’diasporaskatt’ från alla de människor, som har sitt ursprung i Eritrea”. Här borde han ha satt sig in i Eritreas historia under de senaste femtio åren innan han oreflekterat tar till sig uppgifter från illasinnade källor att Eritrea utövar ”utpressning, hot om våld, bedrägeri samt andra olagliga metoder för att kräva in sådan skatt”´
För en överväldigande del av den eritreanska diasporan är dessa ord djupt kränkande, vilket torde ha framgått av de stora, spontana demonstrationer som anordnats i samtliga storstäder och andra orter i Sverige, inklusive Uppsala. Liknande demonstrationer har skett i många andra länder världen över.
Det är smärtsamt för människor i den eritreanska diasporan att inte bli trodda eller tas på allvar, vilket Lindbergs inlägg är exempel på. Det bidrag som eritreaner i diasporan skickar till sitt andra hemland är en mycket gammal och frivillig tradition. Det är inte alla som ger dessa bidrag, men många andra ger av egen vilja långt över de två procent som diskuteras i pressen. Tusentals svensk-eritreaner, både de som ger dessa bidrag och de som inte gör det, reser helt fritt och utan svårigheter till Eritrea år in och år ut. Lufthansas flyglinje Arlanda- Asmara är lönsam.
Det är inte sant att eritreaner i diasporan blir tillfrågade om de är med om dessa bidrag eller inte, än mindre att någon råkar ut för svårigheter om de inte ger bidrag. Det är ironiskt att det som Eritrea och dess lidande folk i decennier har fått beröm för, nu förvanskas på det här sättet.

För det tredje tar Lindberg upp vad han kallar ”den tragiska utvecklingen i Eritrea ... att dess ungdom berövats möjligheten till högre utbildning genom att universitetet i Asmara har hållits stängt i över fem år”.
Han fortsätter sedan med det häpnadsväckande påståendet att universitetet varit stängt i avsikt ”att förhindra uppkomsten av oppositionsrörelser bland de studerande”. Lindberg menar säkert väl, men återigen har hans källor lett honom in i en fälla. Hade Lindberg talat med någon av de lärare som var verksamma i Asmara hade han fått helt andra uppgifter. Det var nämligen Sverige, som av politiska skäl avbröt det goda och lovande partnerskapet mellan Asmaras universitet och svenska universitet, ett samarbete som hade börjat ge frukt.
Uppsala universitets och Kungliga Tekniska högskolans rektorers och dussintalet lärares enträgna vädjan om fortsatt stöd möttes av döva öron hos svenska regeringen. För en utförlig information angående den högre utbildningens utveckling vid dessa högskolor i Eritrea hänvisar vi till African Development Bank (afdb.org) som stött verksamheten under en rad år. Så sent som i december 2011 beviljades Eritrea 19,2 miljoner US-dollar för detta ändamål. Programmet är inriktat på att stödja omkring 50 000 studenter på högskolenivå.

Asmara universitet stängdes inte, men det omorganiserades till en rad högskolor (colleges) inom olika discipliner. Vi inbjuder Lindberg att själv åka ner och besöka dessa lärosäten så att han efter hemkomsten kan lämna förstahandsuppgifter till UNT:s läsare.
Carl Lindberg har sin fulla rätt att bidra till debatten om Eritrea och dess folk. Denna debatt måste dock ske på sakliga och korrekta grunder och gärna i konstruktivt syfte till gagn för ett land och folk som gång efter annan har svikits både av ett fåtal av sina egna men framför allt av en likgiltig omvärld.

Zerom Beraki
ordförande i Eritreanska riksförbundet i Sverige