Så har då Håkan Juholt äntligen avgått som partiordförande för Socialdemokraterna efter kraftiga påtryckningar av veteranerna Ingvar Carlsson och Thage G Peterson, enligt initierade källor. Det vi nu bevittnar är utan tvekan partiets djupaste kris sedan dess bildande i slutet av 1800-talet.

Många debattörer, bland andra Stig-Björn Ljunggren, har hävdat att krisen bottnar i kampen mellan de olika fraktionerna inom partiet om den förda politiken. Det är helt fel. Krisen bottnar i partiledarens personliga tillkortakommanden, där moraliskt sett frågorna kring bostadsbidragen och reseersättningarna är de allvarligaste. Helt enkelt för att väljarkåren förväntar sig mer av en socialdemokratisk ledare. Blotta misstanken att denne försökt sko sig ekonomiskt på regelsystemet får katastrofala konsekvenser. Väljarna förlät aldrig Mona Sahlin för hennes missbruk av kontokort, trots att det gällde småbelopp. Till allt detta kommer att Juholt var en svag ledare inom organisationen, något debaclet kring budgetmotionen visade. Han saknade den maktbas inom partiet en ledare behöver för att nå framgång.

Huvudansvaret för den uppkomna situationen ligger självfallet på Juholt . Men det måste också framföras allvarlig kritik mot partistyrelsen och dess verkställande utskott för deras oförmåga att inte redan hösten 2011 gripa in och begära att Juholt ställde sin plats till förfogande. De krismånader som nu har varit har djupt skadat svensk socialdemokrati.

Många har nämnts som Juholts efterträdare, men den klaraste lysande stjärnan är ändå Thomas Bodström, som har de egenskaper en socialdemokratisk ledare bör besitta: stor arbetskapacitet, skicklig debattör, förmåga att tänka nytt inför de stora utmaningar vårt samhälle står inför och kunna attrahera de viktiga väljarna i storstadsområdena. Hans kanske bästa egenskap är nog ändå den, att han uppenbarligen har en hög privatmoral, som gjort att han avstått från statsrådspensionen, då han anser det förkastligt att såsom förvärvsarbetande ta emot dylik pension. Den sistnämnda egenskapen torde vara det som partiet behöver allra mest i dessa dagar.

Bengt Eliasson
Uppsala