Det är inte många från den punkrörelse som fanns på det sena 90-talet som blev kvar men Mattias Alkberg är en av dem. Texterna skickar både den ena och den andra kängan åt den svenska politiken och vad han anser är fel. Det är faktiskt ganska uppfriskande att se en artist som strukit kapitlet med divalater från sin repertoar och helt fokuserar på att han har något att säga istället.

Mattias Alkberg är en av de där artister som fortfarande har en åsikt. Och det märks. Både i hans sätt att sköta mellansnacket men också i texterna. Och hur jag än vrider och vänder på det återkommer jag hela tiden till texterna för det är de som är av yttersta vikt när han uttrycker sig. Efter fyra diktsamlingar och den senaste kollektionen av blandade texter och skivan, som paket kallat Anarkist, märker man hur stor del texterna spelar i hans musikaliska kraft. Poesin spelar stor roll för hans låttextförfattande.

Det är en liten men naggande entusiastisk publik som har tagit sig till Katalin. En halvtimme innan spelningen är det inte särskilt mycket folk i lokalen men utrymmet framför scenen fylls på när han kliver på. Förbandet Magnus Ekelund är ett passande inledande förband innan han sedan ansluter till Alkbergs band.

Konserten inleds dock av tekniska strul. Frontmannens gitarr verkar inte fungera och det är inte förrän han får den runt nacken och den börjar föra oväsen på riktigt som konserten tar fart på allvar. Låtarna Bit i kudden, skattebetalare och Dementorer blir så mycket mäktigare med en gitarr som faktiskt fungerar. Bob Hund möter Morrisey möter Norrbotteninfluenserna blir så mycket mer betydande då.

Publiken är välbekant med mannen på scenen och han är lika bekant med dem. Emellanåt blir det en känsla av att det lika gärna kunnat vara ett vardagsrum där en kompis spelar istället för Katalin. Det är en hemmavan stämning på något sätt och Alkberg konverserar med sina anhängare. När avslutande låten Nerverna klingar ut, hänger allsången fortfarande i luften och publiken vill inte gå hem.