Akademiska Kammarkören gjorde på nyårsdagen vad man nog länge velat och förvisso klarar av: en fullständig scenisk produktion. Man hade valt Offenbachs spexiga och satiriska stycke Orfeus i underjorden. Kanske skulle man ha valt ett annat verk.

Orfeus i underjorden hade premiär 1858 och väckte parisarnas förtjusning med sin glada musik och sina spetsiga texter riktade mot då aktuella exempel på dubbelmoral och maktmissbruk. Nästan varje kuplett innehåller en anspelning på en företeelse som samtiden var förtrogen med. Att överföra ett sådant verk till modern tid är inte problemfritt.

Det spexiga verket gjordes ännu spexigare med accenter från det akademiska Uppsala i form av ett antal professorer i småroller men satiren var, i den mån den fanns, mycket snäll. Den spirituella översättning som Karl Sjunnesson och Göran Järvefelt en gång gjorde flyter fint men texterna svävar i ett tomrum, utan förankring i vare sig dåtid eller nutid, vilket gör att intrigen ibland blir obegriplig.

Även om kören skall ha beröm för att ha tillägnat sig flera i och för sig snygga koreografiska mönster räckte det ändå inte alltid till. Galop infernal (bättre känd som ”Can-can”) var långt ifrån den orgiastiska dans som kompositören tänkte sig.

Man kan trösta sig med att det musikaliska framförandet var alldeles utmärkt. Duktiga gästsolister hade engagerats. Conny Thimander som Orpheus sjöng vackert (men hade en obegriplig scenkostym). Sofie Asplunds charmerande Eurydike hade en för rollen perfekt röst och visade imponerande prov på koloratursång. Av hennes annonserade heshet märktes inte ett spår.

Lars Arvidson som med kort varsel fått hoppa in i rollen som Jupiter klarade med sin enorma rutin av uppgiften utan problem men var rörelsemässigt något handikappad av sitt texthäfte. Calle Lindén slutligen gjorde en härlig Pluto med en varm och vacker baryton och en rörlighet och plastik som lyfte de scener han var med i.

Man måste också nämna Christina Högman som på ett mycket förtjänstfullt sätt hoppade in som Allmänna opinionen, samt körens egna förmågor Eva Ericsson Berglund, Anna Engström och Kristina Hognesius Lockner i mindre men väl gestaltade roller. Orkestern slutligen var en superb uppbackning till skådespelet.