Den strängt medvetna formkänslan i kombination med en glödande men ofta reducerad palett har varit verktygen för Stilles konstnärliga utsagor.

Ett par exempel på detta måleri finns med som ett slags måleriska borduntoner i den koloristiska utställning som Stille nu visar på Uppsalagalleriet Villavägen Sju. Där ingår den stora målningen benämnd Stannad tid, där det tomma rummet är på väg att upplösas i minnets ljus. Målningen Ovisst är en variant på samma tema, men där befolkas rummet av en anad kvinnogestalt. Det är starka och mångsidiga målningar, utförda på typiskt Stillemaner, i ordets bästa mening.

Ändå är det inte dessa båda arbeten som är den största behållningen i den här utställningen som omfattar inalles 14 verk. Det är de övriga målningarna, de flesta tillkomna de två senaste åren, som jag helst stannar vid. Här visar Ingvil Stille prov på ett överraskande nytänkande, när hon i princip överger alla föreställande motiv för en mjuk, mild och mycket poetisk undersökning av måleriets grunder, färg och form. Så ljust och så lätt, så omedelbart tilltalande och med en sådan koloristisk sensibilitet har Stille sällan arbetat förut. Det raffinerade bruket av färgen ger till resultat ett måleri med lyster och lyskraft.

Titta närmare på ett verk som Elementa, där konstnären fångat ljusets och vattnets rörelser i ett flödande mönster. Studera målningen som fått titeln Språnget och förundras över dess ljusa böljande rörelser och den milda färgskalan. Stanna en extra stund framför målningen Skepnader, där den mjuka rörelsen är vertikalt gestaltad.

Till det mest tillfredsställande man som kritiker får vara med om hör att upptäcka nya spår i välkända konstnärskap. Det händer här.