Laura Gibson

La Grande
(City Slang/Cosmos Music Group)

Altfolk. För Laura Gibson verkar varje stavelse vara lika viktig. Inget är för obetydligt för att slarvas bort. Hon sjunger dröjande, trånande, men samtidigt distinkt. Det låter någonstans som en blandning av Anna Ternheim, Stina Nordenstam och, ja, någon mer.
Laura Gibson lånar influenser från vanliga genrer som folkmusik, country, americana, singer/songwriter och en del till. Men hon gör en så egensinnig blandning av det hela, dessutom med intrikata arrangemang, att man direkt glömmer varifrån den kommer.
Albumet är gravt stämningsskapande och perfekt att hålla vintermörkret stången med. Eller snarare man längtar efter det för att kura ihop sig och lyssna till denna superba platta (el nedladdning). Faktiskt ännu bättre än förra Beasts of season.

Björn G Stenberg

Sebastian

No red line
(Metronome)

Pop. Gamle Idoltvåan, schlagerdeltagaren och musikalstjärnan Sebastian Karlsson från Morgongåva har skrivit material till ett nytt album som han presenterar under titeln No red line. Den som letar efter en röd tråd behöver emellertid inte leta länge. Det handlar om lättrallad och radiovänlig pop, fast skapad med en hörbar integritet och spiritualitet. Det låter dessutom anmärkningsvärt tidlöst, om man med tidlöst menar något som skulle kunna ha producerats när som helst mellan 1986 och 2012. Ett dansant medeltempo, pådrivande gitarrer och skimrande syntutsmyckningar må låta förutsägbart för vissa. För mig trycker dock den här musiken på de rätta popknapparna.

Björn Lövenlid

Common

The dreamer, the beliver
(Warner)

Hiphop. Problemet med många så kallade medvetna rappare är att de ofta blir lite för smarta för sitt eget bästa och glömmer bort att underhålla. Det är ett misstag som även Common tidvis gjort sig skyldig till, men som man inte ser skymten av på The dreamer, the beliver. Albumet låter klassisk östkusthiphop men med modernt fylliga produktioner och Commons karaktäristiska mix av hiphop, r&b, ett positivt budskap och snygga formuleringar. Hemligheten är att aldrig stelna i konventioner och hålla präktigheten på armlängds avstånd med lite svordomar och mycket intensitet.

Andreas Jakobsson




Trent Reznor & Atticus Ross

The girl with the dragon tattoo
(Mute/Playground)

Soundtrack. Ingen kan konstruera dystra ljudfonder med sådan självklar suggestion som Trent Reznor. Tillsammans med Atticus Ross har han nu skapat ett nära tre timmar långt soundtrack - fördelat på tre cd - till David Finschers Stieg Larsson-filmatisering som andas dysterhet, klaustrofobi och suktande anemiska stämningar i nästan varje tum.
Och detta med ljudlandskap som går en svårdefinierbar balansgång mellan ett slags lågtonig industrimusik och rena ljudcollage. Allt hänger liksom samman på ett organiskt sätt, och häri ligger en del av Trent Reznors storhet. Detta är uppenbart musik gjord av människohand, trots allt, där det maskinella kontrasteras av ett klockspel eller ett ödsligt piano.
Lika helgjutet som hans legendariska soundtrack till Quake är det förvisso inte, och den avslutande Bryan Ferry-covern känns som en onödig eftergift till Hollywood. Men den lätt maskinskruvade versionen av Led Zeppelins Immigrant song, med Karen O från Yeah yeah yeahs, är helt okej.

Ulf Gustavsson

Jethro Tull

Aqualung 40th Anniversary Edition
(EMI

Rock. Aqualung är det Jethro Tull-album som gjort störst avtryck hos den bredare rockpubliken, mycket tack vare titellåten som hängt med i gruppens liverepertoar genom alla åren. Tillika innebar albumet det definitiva genombrottet för dessa udda proggrockare med en flöjtist som frontman och med rötterna lika mycket i engelsk folklore som i rocken och bluesen.
Detta trots att albumet ljudmässigt låtit rätt halvrisigt (och enligt mitt tyckte inte mäter sig med det sena 70-talets Tull-toppar som Heavy horses och Songs from the wood). Men med en helt ny ljudmix har Aqualung nu fått en dynamik och närvaro som aldrig förr, och jag slås av hur mycket av akustisk folkmusik det fanns hos Tull redan på det här stadiet. En medföljande bonus-cd rymmer låtar som inte kom med på originalskivan.

Ulf Gustavsson

Roxette

Charm School Revisited)
(EMI)

Pop. Bland fansen är Per Gessle lika omtalad för sina demos som för sina färdiga produktioner. Hans många demos genom åren - ofta gömda som bonusspår - har haft en lekfull popnerv som ibland kommit bort i slutproduktionen. Men när senaste Roxette-albumet nu släpps på nytt, med en hel bonus-cd demos, handlar det inte om några fräcka popsound utan om Gessle helt ensam med akustisk gitarr, eller piano.
Ändå står sig Charm School-låtarna väl i dessa avskalade, ganska nerviga versioner, och man hör vilka starka låtbyggen som flera av dem är, i grunden.

Ulf Gustavsson

Blaudzun

Heavy flowers
(V2/Playground)

Singer/songwriter. Holländaren Johannes Sigmond har tagit artistnamn efter en dansk cyklist (!) när han nu gör solokarriär med en känslomättad, akustisk singer songwriter-pop med drag av folkmusik. Han är en utmärkt sångare och det finns ett självutlämnande patos i hans artisteri som knappast går att undkomma, även om låtbyggena inte alltid är så originella. Påminner lite om skotten Jackie Leven, en annan engagerad singer/songwriter.

Ulf Gustavsson

Radical Face

The family tree – the roots
(Net/Playground)

Pop. Några charmiga reklamlåtar gör inte ett helt album. Ben Cooper har fått många att nynna med i reklamspåret Welcome home från förra albumet med hans soloprojekt Radical Face. Nya singeln A pund of flesh är lite av samma lättnynnade stuk, i lågskalig popdräkt. En del andra charmfullheter finns också med på nya fullängdaren, och man kan inte ta ifrån Cooper en opretentiöst träffsäker melodikänsla, men mycket hamnar i kategorin bakgrundsmusik, snuttar av låtar som liksom inte blev färdiga.

Ulf Gustavsson