Publicerad: 2012-02-04 00:00
Ingen visste, men alla var tvärsäkra på alla sina åsikter om Mellanöstern. Det är ingen nyhet att det finns en tanklös och oinformerad konformism när vissa typer av frågor debatteras - men konformism och resistens mot relevant information finns inte bara ”till vänster”. De schabloner om ”kultureliten” som fyllde Göran Hägglunds sommartal om ”verklighetens folk” häromåret var ett exempel på samma fenomen. Hägglund har dock, klokt nog, inte drivit sitt tema vidare.
Många som gått till motangrepp mot Bengt Ohlsson har påstått att han med sin artikel i stället anslöt sig till en ”kulturhöger”. Men ingenting i Ohlssons text tydde på något sådant. Den som ogillar en sorts schabloner behöver ju inte därför tycka bättre om schabloner av annat slag. Däremot vet vi att ståndpunkter som på ytan ligger långt från varandra kan uppvisa slående likheter i form av överdriven trosvisshet och intolerans mot oliktänkande.
Två gånger efter demokratins genombrott har antidemokratiska strömningar gjort sig breda i svenskt intellektuellt liv. Första gången var under 1930-talet och några år därefter, markerad av sådant som Uppsalastudenternas nej till att ta emot judiska flyktingar och av ett antal professorers öppna sympatier för Nazityskland. Andra gången var under de förvirrade åren efter 1968 då många med förmåga att framstå som tänkare i takt med tiden avvisade fria val som ett borgerligt bedrägeri och ansåg att elementära fakta om verklighetens kommunistländer antingen var falska eller saknade relevans.
Jag minns fortfarande ett bisarrt samtal med en medarbetare på DN:s kulturredaktion sedan jag ställt frågan hur tidningen tänkte behandla en av Robert Conquests då nyutgivna böcker om Stalinterrorn. Ämnet var uppenbarligen lika okänt som opassande. Det är naturligtvis upplevelser av detta slag, som många fler än jag har i gott minne, som gör att så många också har applåderat Bengt Ohlssons uppgörelse med ”kulturvänstern”. Att han egentligen skrev om något annat spelade mindre roll.
Debatten har än en gång demonstrerat hur många som anser sig tillhöra en socialistisk vänster tror att de själva är de enda som bryr sig om sådant som jämställdhet, miljö och rasism. Alla andra förutsätts alltid ha stått på motståndarsidan, trots att kampen för kvinnans rättigheter drivits i mer än hundra år både av liberaler och socialdemokrater, trots att 70-talets vänstergrupper ofta avvisade miljödebatt som ”borgerliga” försök att vända människors intresse bort från revolutionen och trots att den första stridsskriften om apartheid på svenska skrevs av DN:s chefredaktör Herbert Tingsten. Men det finns också motsvarigheter på andra kanten, en ”patentborgerlighet” som utgår från att inga personer med socialistiska sympatier någonsin visat det minsta intresse för förtrycket i Östeuropa.
Exemplet Tingsten är för övrigt tänkvärt på flera sätt - under den stora marxistvågen betraktades han som en reaktionär eftersom han var en övertygad och övertygande antikommunist. Numera beskylls han av en del personer på andra kanten för att ha öppnat vägen för den marxistiska vänstern genom sin kulturradikalism. Det antyder vilka frågor om kulturklimatet som verkligen är de viktiga: Det handlar om synen på demokratin, den ordning med fria val och fri debatt som är nödvändig för att makten ska kunna kontrolleras. Det handlar om inställningen till fakta och vetenskaplig metod. Och det handlar om inställningen till mångfald och skiftande perspektiv, till den förmåga att göra det oväntade som är så speciell för människan.