Anna Bergentz, Helen Legeby och Anna Nylander sänder radioprogrammet Katastrof. De vill inte ge människor dåligt samvete utan ta upp angelägna miljöproblem på ett underhållande vis.

Varje tisdag eftermiddag sänder Katastrof i Uppsala. Ena veckan kan radioprogrammet handla om sopor, för att veckan därpå ta upp peak-oil, tidpunkten när den maximala oljeproduktionen är nådd och därefter kommer att minska. Men programmet kan lika gärna vara en kritisk granskning av miljörörelsen.
– Vi vill göra ett miljöprogram som inte ger lyssnarna dåligt samvete men som få dem att tänka till, säger Helen Legeby från Studentradion.
– Programmen ska inte bara vara intressanta utan även kul att lyssna på, säger Anna Bergentz som pluggar Hållbar utveckling vid Cemus.

Egentligen är alla ämnen möjliga för den tio personer starka Katastrof-redaktionen som jobbar ideellt. Ekonomikrisen, antirasism eller makt, allt kan skildras ur ett miljöperspektiv:
– Det finns himla mycket att ta upp. Det är verkligen vår framtid som det handlar om, säger Anna Bergentz.
Hon blev själv engagerad i miljöfrågor genom sitt intresse för skidåkning och klättring. Under en kurs på Lofoten insåg hon vilka negativa konsekvenser som oljeborrning har på naturen och den indirekta påverkan oljeanvändningen ger. Sedan dess har hon svårt att acceptera den globala orättvisa som vårt oljeberoende medför.

Anna Nylander har en liknande upplevelse. När hon gjorde praktik på en bondeorganisation i Ecuador jobbade hon ihop med människor som drabbats av oljebolagens framfart. Det stärkte hennes intresse för miljön som vuxit fram successivt.
– När jag jobbade som grafisk designer, blev jag rätt less på den grejen. Speciellt när jag gjorde reklam för en antirynkprodukt. Det kändes inte alls rätt att uppmuntra till överkonsumtion, säger Anna Nylander.
Helen Legeby kan spåra sitt engagemang för miljön långt tillbaka.
– När jag var tio år gjorde jag en tidning som hette Miljönytt, säger hon och skrattar.

Just nu kompletterar hon sin civilingenjörsutbildning med en kurs i samhällsgeografi för att hon vill lära sig mer om hur människan påverkar naturen.
– Ska vi lära oss om de här problemen krävs en tvärvetenskaplig syn. Jag vill ha koll på vad som verkligen händer, ända ner på molekylärnivå, säger hon.
– Ju mer man vet desto mer engagerad av miljön blir man, säger Anna Nylander.

Vad hoppas ni kommer ut av klimatmötet i Durban?
– Att samarbetet mellan olika stater och länder förstärks. Vissa länder ligger redan jäkligt pyrt till, säger Helen Legeby.
– Att det skrivs ett bindande och ambitiösa avtal. Men det räcker inte. Det krävs också lokala lösningar av våra kommunalpolitiker, säger Anna Nylander.
– Att alla länder inser sitt ansvar och att makthavare inte använder byråkratiskt krångel som en ursäkt för att inte agera, säger Anna Bergentz.

De tre är inte överdrivet optimistiska inför resultatet, snarare luttrade. En fråga som de ofta ställer i radion är: När det nu finns så mycket kunskap om klimatutvecklingen, varför görs så lite?

FAKTA: Ett samarbete som hörs
- Radio Katastrof sänder varje tisdag klockan 15.03 på 98.9. Programmet går som webbradio på www.studentradion.com.
- Programmet är ett samarbete mellan Studentradion och Cemus.
- Cemus är en del av Uppsala centrum för hållbar utveckling vid Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, fokus är på de tvärvetenskapliga miljö-, utvecklings- och hållbarhetsfrågorna. Utbildningen handlar om global ekonomi, miljöhistoria, klimat- och energifrågor och lösningar på dagens globala hållbarhetsproblem.
- Det var i början av 1990-talet som några studenter vi UU och SLU saknade kurser som på ett tvärvetenskapligt sätt hanterade de globala överlevnadsfrågorna. De uppvaktade lärare och forskare och fick stöd av professorer och dåvarande rektorn för Uppsala universitet. Det ledde till att studenterna själva fick i uppdrag att utforma och lägga upp kursen. År 1995 skapades Cemus.



Historikern Juliana Matosinho vill att fler ska bo i självförsörjande hus som byggs med återvunnet material.

Ett hus som byggs in i marken med återvunnet material som däck och pet-flaskor kallas Earthship och betyder jordskepp på svenska. Det är en resurssnål byggteknik som uppfanns i USA för 40 år sedan och nu finns Earthship-hus lite överallt i världen.
– Ja, det är helt fantastiskt. Husen är självförsörjande på el och vatten och har ett eget kretslopp. De fungerar också som växthus och kan användas för matodling året om. Det gör att du kan leva ett självständigt liv och slipper vara beroende av konventionella byggmetoder som tär på miljön, säger Juliana Matosinho, 27.

Från hemlandet Brasilien tog hon med sig en examen i historia. Efter ett drygt år i Sverige pratar hon flytande svenska och har nu siktet inställt på att studera på byggingenjörsprogrammet i Uppsala. Det är hennes sätt att bidra till en hållbar utveckling.
– Jag var trött på allt politikersnack om miljön utan att det händer något konkret. Så jag bestämde mig för att agera. Det var så jag kom in på det här med byggteknik för framtiden, säger Juliana Matosinho.

Just nu översätter hon och vänner en Earthship-handbok från engelska till portugisiska. I Stockholm finns en grupp jordskeppsvänner med planer på att bygga ett utbildningscentrum. Och Juliana Matosinho har varit med när de byggt en Earthship-jordkällare i Nacka. Men vissa av byggmaterialen är kontroversiella. Det finns de som hävdar att de är hälsovådliga, eftersom man bland annat använder uttjänta bildäck.
– Och i byggbranschen finns det starka kommersiella krafter som inte vill att tekniken ska slå igenom. I några länder har det till och med hänt att Earthship-anhängare har blivit hotade till livet, säger Juliana Matosinho.
Men hon ska försöka här i Sverige. Hon tycker att det behövs smarta bygglösningar som inte påverkar miljön negativt och drömmer själv om att få bo i ett sådant hus.

Så vad tror hon om den närmaste framtiden? Kommer det något bra ur klimatmötet i Durban?
– Det är bra med ett klimatmöte men jag är skeptisk till om det resulterar i några viktiga beslut. Jag hyser mer hopp till alla människor på gräsrotsnivå, säger Juliana Matosinho.



Johan Gärdebo, student i Uppsala, tycker att fler humanister behövs i miljöföretag.

Johan Gärdebo, 25, fick upp ögonen för klimatfrågorna när han började plugga historia vid Uppsala universitet. Det började med att han ville förstå orsakerna till klimatutvecklingen och människans roll i detta ur ett historiskt perspektiv.
– Men jag har nog alltid varit intresserad av miljön. Min högsta dröm var att bli trädgårdsmästare när jag var tre. Sen växte jag upp på landet och där blev det så tydligt hur natur och miljö hänger ihop, säger Johan Gärdebo, som just nu pluggar geografi och globala ekonomiska system inom hållbar utveckling.
Och som den engagerade entusiast han är, åker han ner till Bryssel dagen efter intervjun för att förhoppningsvis, om han blir insläppt, lyssna på EU-politikernas klimatdebatter.
– Framtiden kräver en hållbar utveckling. I ett överflödssamhälle går det inte att få återväxt på allt vi som individer är beroende av. Resurserna räcker inte till. Jag vill vara med och påverka åt rätt håll med det jag kan, säger han.

Johan Gärdebo har engagerat sig i flera studentprojekt och nätverk där miljöfrågorna är i fokus. Ett av dem går ut på att skapa utbildningsformer som ökar medvetenheten om hållbar utveckling. Och i höstas var han med och startade Humanistiskt initiativ. Då bjöd han in miljöföretag till att nätverka med studenter.
– Jag vill att miljöföretagen anställer fler humanister, att gränserna mellan naturvetenskapen och humaniora suddas ut, för jag tror på korsbefruktning, säger han.
I det europeiska miljönätverket Powershift har Johan Gärdebo tagit på sig rollen som marknadsförare här i Sverige.
– Powershift utbildar nästa generations klimatledare. Vi riktar oss till unga som vill engagera sig i miljöfrågorna och som vill ta på sig en ledande roll.

Men vad tror du att klimatmötet i Durban leder till?
– Jag hoppas på bindande avtal. Jag vill också se lösningar som talar till individen och som uppmuntrar till egna lösningar i vardagen, säger Johan Gärdebo innan han skyndar hem för att packa till Bryssel.