Det är stört omöjligt att få Anett Lindkvist, att säga att hon är trött, sur eller grinig på morgonen när hon vaknar.
- Numera är livet är roligt från morgon till kväll, säger hon utan minsta tvekan.
Anett Lindkvist som bor i Herrhagen i Uppsala har tänkt till och förändrat sitt eget till förhållningssätt till tillvaron. Nu för tiden vet hon vad hennes tankar kan betyda för hennes liv.
- Tidigare har jag ältat negativa tankar, gnällt på saker och ting och snackat skit, men det gör jag inte längre. Det finns säkert en orsak till varför andra gör som de gör och det behöver inte alltid ha med mig att göra, säger hon som i stället för att älta ett problem släpper det eller sätter en tidpunkt när hon ska ta itu med det.
- Jag accepterar inte när någon säger: Så här är jag. Man kan alltid förändra sig själv om man vill.

Själv har hon varit både trygghetstörstande och försiktig till sin natur men vet att personligheten inte är huggen i sten. I tjugoårsåldern var hon pedant. När hon fick barn - trillingar, två pojkar och en flicka  - och samtidigt pluggade på komvux, valde hon att sluta städa så frenetiskt för att använda sin korta lediga tid till studierna. Successivt kom hon över städmanin och i dag kan hon inte ens förklara hur hon tänkte då för 20 år sedan.
- I dag har jag en helt annan attityd och tänker att det löser sig. Och städningen tar jag som den kommer, det är en sådan befrielse.
Men var det inte himla jobbigt att ha tre små bebisar?
- Nej, barnen var friska och väckte aldrig varandra. Såklart blev jag lite låst, vagnen var ju väldigt stor att köra runt med. Men jag fick anpassa mig efter situationen och bjuda hem folk i stället. Lite jobbigare blev det när barnen hade lärt sig att gå. En gång i lekparken försvann alla åt olika håll - men i övrigt flöt det på, säger Anett Lindkvist, som efter komvux sökte in på förskolelärareutbildningen. Hon ville arbeta med människor men komma bort från sitt tidigare arbete inom vården, med låg lön och mycket arbete på kvällar och helger. Efter att ha jobbat på förskola ett tag vaknade intresset för ledarskap och hon utbildade till skolledare men fick inget sådant jobb.
- Jag har alltid tyckt om att lära mig nya saker. Och finns det hinder på vägen är det frågan om det inte blir ännu roligare att genomföra sina planer, säger Anett Lindkvist på sitt diskreta vis.

När en kollega föreslog att de skulle starta eget företag, sa hon ja direkt och blev både skolledare och egen företagare till Vreta näs förskola. Som en av 130 i landet fick hon gå en styrelseutbildning via Almi och fick då en mentor. Inspiratörer hittar hon lite varstans. Det kan vara på tv. Det var faktiskt ett avsnitt av Oprah Winfrey show som gjorde att hon tog tag i sitt liv. Programmet handlade om en kvinna som var svartsjuk och kontrollerade sin omgivning. Anett såg sig själv som i en spegel och insåg att så ville hon inte vara längre. Efteråt har hon skrivit till Oprah och tackat. En annan aha-upplevelse var tio-veckors kursen Balansekonomi, som drivs av Charlie Söderberg från tv-programmet Lyxfällan. Kursen lärde henne att skapa balans mellan tid, pengar och energi. Dessutom plöjer hon böcker om psykologi. Något som har fått henne att skriva boken Var glad var dag, som hon gett ut på eget förlag och delat ut till familj och vänner.
Men du måste väl också ha en dålig dag ibland, säg att du krockar med bilen?
- Nyligen blev jag faktiskt påkörd, jag klarade mig, men bilen blev skadad. Redan innan krocken hade vi funderat på att byta bil utan att kunna bestämma oss. Nu blev det jättelätt att välja, aldrig mera en liten bil. Vi satsade på en större och säkrare bil. Det finns utmaningar, men inga dåliga dagar.

Text: Lotta Frithiof
Foto: Sven-Olof Ahlgren

Vid 57 års ålder fick Eleonor Eklund en hjärnblödning. Sju år senare gick hennes sambo bort i cancer, efter en lång sjukdomsperiod. När han avled trodde Eleonor Eklund att hon inte skulle orka komma igen och bli sitt vanliga jag.´
- Men jag har lärt mig under de här åren att bara jag är nöjd med mig själv, finns lösningar på problemen. Jag tänker att det är här och nu jag ska fylla mitt liv med trevliga minnen, säger Eleonor Eklund.
Innan hon drabbades av stroke sprang hon runt i ekorrhjulet och hann aldrig stanna upp. Men så började hon ett nytt liv, den här gången i långsamhetens tecken.
- Jag har fått synfältsbortfall och kommer aldrig att kunna köra bil igen. Jag som alltid varit velat klara mig själv kunde ha deppat ihop totalt. Sen tänkte jag om, för annars hade jag blivit sittande och tyckt synd om mig själv.

Numera tänker hon att hon har familj och vänner som kan skjutsa henne när det behövs, på köpet får hon trevligt sällskap i bilen. Hon har sålt sitt sommarhus och bor i Uppsala för att ha nära till buss och tåg. Och de gånger hon är bortbjuden, kan hon ta sig ett glas vin när någon annan kör. Positiva tankar alltså. Eleonor Eklund menar att många gnäller över småsaker som inte går att påverka, som blir energitjuvar, istället för att se till att må bra.
- Om jag går och är irriterad på mig själv och andra, förlorar jag lusten att ta tag i jobbiga saker. Men om jag tänker ?åh, vad nöjd jag är med mitt liv?, då blir allt bättre.
Eleonor Eklund trivs tillsammans med sin släkt och vännerna och hon vill gärna stötta andra med att vara nöjda med sina liv.
- Nu är det upp till mig att förändra livet med enkla knep. Framgång är att leva sitt liv på sitt eget sätt, säger hon.

Text: Anna Hellberg
Foto: Sven-Olof Ahlgren

- Jag tog chansen och gjorde något annorlunda. Det blev inte bara en resa ut i världen. Det blev också en resa in i mig själv, säger Anita Eriksson.
I åtta månader bodde och jobbade Anita Eriksson från Uppsala på Svenska teologiska institutet i Jerusalem, ett studieinstitut finansierat av Svenska kyrkan. Hon fick jobbet som kursvärdinna bland 15 sökande och jublade när det blev klart att hon kunde åka. Det som gjorde att hon tog steget var en övertygelse om att hon var tvungen att förändra sitt liv. Hon var skild sedan ett par år tillbaka, levde själv med dottern och beskriver relationen med henne, som precis tagit studenten, som frostig.
- Jag var sliten i själen efter skilsmässan och slutkörd av en påfrestande mor dotter-relation. Att göra en resa av det här slaget var helt rätt, jag kände att jag behövde föra in något nytt i livet, säger Anita Eriksson.

I september förra året, efter att hon fått tjänstledigt från sitt ordinarie jobb som kyrkokamrer i Svenska kyrkan, packade hon väskorna och åkte ner till Jerusalem. Tiden på institutet beskriver hon som omvälvande. Hon lärde känna människor från världens alla hörn, många kursdeltagare stannade i ett par veckor och eftersom Anita Eriksson bokstavligen bodde på jobbet, blev det många tillfällen till intressanta samtal och möten.
- Det var spännande att lära känna så många nya människor, samtalen gav mig tillfälle att stanna upp och reflektera. Men det fanns också en baksida, Jerusalem är ett konfliktområde, jag kom nära människor som lever bakom murarna och fick erfara hur den psykologiska terrorn kunde se ut.
På försommaren i år kom Anita Eriksson hem till Uppsala igen och här hade mycket hänt sen sist. Dottern hade bott kvar i lägenheten med en kompis och jobbat, henne hade hon etablerat en nära vuxenrelation med under alla samtal på skype.

Och förhållandet med särbon, som också varit kvar hemma, hade djupnat.
- Min dotter växte mycket när hon fick klara sig själv. När jag var borta stärktes vår relation, i dag är den enbart positiv. Själv har jag haft tid att fundera över var jag står i livet och hur jag levt fram till nu, jag behövde göra en reflexion bakåt i tiden för att komma vidare.

Text: Anna Hellberg
Foto: Privat