Det är inne att sköta sig. 90-talisterna är en konservativ grupp där tonårsaborter och alkoholkonsumtion minskat jämfört med tidigare ungdomsgrupper. Att hitta den rätte, skaffa barn, ett bra jobb och ett fint hus är den hetaste drömmen för generation Ordning. Och att inte kunna förverkliga dessa drömmar är den största oron. Det visar undersökningar från forskningsföretaget Kairos future.
– 90-talisterna skiljer ut sig genom att det är första gången på många generationer som det skett en sådan kraftig förändring i värderingar, säger Thomas Fürth, forskningsledare på Kairos future.

Efter 40-talisternas ungdomsrevolt på 1960-talet har samma värderingar återspeglats i ungdomsgeneration efter ungdomsgeneration. Ungdomsrevolterna har om och om igen handlat om världspolitik och att ifrågasätta kärnfamiljen och könsrollerna.
– Nu håller det på att ändras. Man återgår till gamla grundvärderingar. Ungdomarna i dag fokuserar på familj och jobb och ser på allsång på Skansen, säger Thomas Fürth.

Enligt Sofia Rasmussen, framtidsstrateg på Kairos future, är det inte bara i Sverige som 90-talisterna skiljer ut sig som ungdomsgrupp, utan även i andra länder som till exempel USA. Sofia Rasmussen menar att 90-talisterna inte behöver drömma om det storslagna livet, upptäcka andra länder eller leva alternativt, för det har de redan gjort. De har redan backpackat i Thailand med sina familjer, de har redan kontakter över hela världen och de behöver inte slå sig fria från den trygga kärnfamiljen för många har inte ens levt i den.

Att resa, hitta sig själv, gå strökurser på universitetet och förverkliga drömmar är något pensionärer sysslar med. Utmaningen för 90-talisterna är i stället att skaffa jobb och att hålla ihop en familj.
– Dagens unga har splittrade familjer och att provocera blir då att leva traditionellt. Att vara konservativ, gifta sig och att inte ha sex före äktenskapet är mer provokativt än att gå ut och supa för dem, säger Sofia Rasmussen.

Enligt Thomas Fürth är generation ordning mindre samhällskritisk än tidigare ungdomsgenerationer.
– Det är inte dessa som kommer att förändra världen. Det är inte deras grej att tänka i det stora breda perspektivet, säger han, men betonar samtidigt att detta inte är en svaghet för dem, utan en styrka.
– Vi kan uppleva det som egoism och bortskämdhet att fokusera på det man har omkring sig, men det behöver inte vara så. Det är en överlevnadsstrategi för dem att fokusera på det man kan klara av, säger Thomas Fürth.

Att 90-talisterna är en bortskämd grupp som curlats till lathet och egoism tycker han är en medial bild som inte riktigt stämmer. 90-talisterna har visserligen haft den högsta materiella levnadsstandarden någonsin, men samtidigt, menar Thomas Fürth, har denna generation vuxit upp under en period med svag framtidstro och med en frustrerad känsla inför framtiden.
– Det finns mycket allvar i 90-talisterna, de går en tuff framtid till mötes med hög arbetslöshet. Den ljusnande framtid är inte riktigt deras, säger Thomas Fürth.

Att ungdomsarbetslösheten ligger på över 25 procent i Sverige är ett stort problem för 90-talisterna. Men ett annat bekymmer när det gäller arbetslivet är de krockar som visat sig uppstå när den nya unga generationen möter äldre generationer på sin arbetsplats. Detta har blivit ett utbrett och välkänt fenomen de senaste åren och man pratar om att den nya, unga generationen behöver en ny typ av ledarskap.
– Det som händer nu på arbetsplatserna är att de äldre blir provocerade och de unga känner sig motarbetade, säger Emma Pihl som skrivit boken Att leda nästa generation, som handlar om hur man får 80- och 90-talisterna - ”den mest underhållskrävande arbetskraft världen någonsin skådat” - att prestera.

Emma Pihl beskriver flera sätt på vilka krockar kan uppstå.
– De unga är till exempel mer otåliga och vill ha snabba belöningar. Helst vill man ha belöningen innan man presterat. Och annars direkt efter, säger Emma Pihl.

Något annat som kan vara provocerande för äldre generationer är 90-talisternas oräddhet.
– De unga ifrågasätter mycket och tycker att ”jag kan, jag vill göra det här”. Dessutom ska det vara kul hela tiden. Man drar om det inte passar, och det kan anses illojalt, säger Emma Pihl.

Enligt Emma Pihl har 90-talisterna även mindre respekt för erfarenhet, kompetens och utbildning än äldre generationer. Attityden bland unga är att erfarenhet inte är så viktigt eftersom man alltid kan skaffa erfarenhet.
– Det blir en krock i vad det är att besitta kunskap, säger Emma Pihl.

Hon tror att lösningen till stor del ligger i arbetsgivarens attityd och inställning till de unga.
– Att 90-talisterna är orädda, nyfikna och nytänkande är ju en tillgång. Dessutom har de ett enormt tekniskt kunnande. Men det krävs att arbetsgivare är både lyhörda och tydliga och att de ser de unga som oslipade diamanter i stället för obotliga egoister. Det blir en stor utmaning, säger hon.

Vem är du?

Anna Andersson, född 1993, 18 år.
–  Jag försöker ha så roligt som möjligt. Jag kan tänka mig familj någon gång i framtiden men jag tar livet som det kommer. Jag vill inte känna någon press på att göra saker i en viss ordning bara för att leva upp till något slags ideal. Jag gör det jag verkligen vill. Visst är det bra med pengar men jag tänker inte plugga för att få ett jobb som ger bra betalt. Jag gör det som berikar mig och tänker på min personliga utveckling. Att lyckas i livet hänger på en själv. Men jag är också beroende av människor runt omkring mig.

Morten Frisch, född 1992, 19 år.
–  Vi som är födda på 90-talet har fått ta emot så mycket skit. Vi föddes mitt i en finanskris och nu har det varit ännu en. Sen har vi levt med klimathotet. Vi har svårt att ta oss in på universitetet och arbetsmarknaden för att det är stenhård konkurrens. Men även om vi vuxit upp med någon form av ständiga hot, kan vi se nyktert på tillvaron. I alla fall jag. Visst kan jag köpa ekologiska varor ibland men jag köper inte hela eko-konceptet. Och vill jag ha något, skaffar jag det, för jag är inte beredd att kompromissa med min egen köpkraft.

Hanna Grandin, född 1994, 17 år.
–  Jag värderar min familj och mina vänner. Det är trygghet för mig. Jag är social men jag är ingen som engagerar mig i samhällsfrågor genom att vara aktiv i miljön eller i något parti. När det känns rätt i tiden vill jag ha familj. Men det ligger väldigt långt fram. Först vill jag resa mycket och bo på andra ställen i världen. Jag tror inte att jag skiljer mig så mycket från tidigare generationer när det handlar om att bilda familj och skaffa jobb. Vi är rätt lika över generationsgränserna. Man behöver inte jättemycket pengar, bara man trivs med livet.

Oskar Andersson-Boman, född 1994, 17 år.
–  Det är först nu som jag börjat tänka mer på miljön, för vi pratar mycket om det i skolan. Jag tänker att om jag inte ändrar mitt beteende kommer framtida generationer att drabbas. Jag cyklar och försöker att inte skräpa ner. Och i framtiden vill jag bo i stan, för då behöver jag ingen bil. Det är så jag tänker, att jag kan göra lite, men inte allt. Vi 90-talister har haft det bra förspänt, vi tänker på att tjäna pengar, det gör i alla fall jag. Vi är en slit- och slänggeneration men det är inget vi kan hjälpa, för i dag går allt ut på att konsumera.

Helena Magnusson, född 1994, 17 år.
–  Jag skulle inte klara mig en dag utan Facebook och mobilen och jag vet att jag inte är ensam. Alla i min generation är rätt bortskämda. Vi är uppvuxna med curlingföräldrar och behöver inte anstränga oss. Vill man ha en mobil kan man ha sönder sin gamla med flit bara för att få en ny. Man kan få en tröja på H&M för en femtiolapp, och då köper man, fast man kanske inte behöver. Vi är mer utseendefixerade och tänker mer på att konsumera. Jag vill inte ha ett nio till fem jobb, jag vill gå min egen väg, resa mycket och göra karriär. Sen är det dags för familj.

Jonatham Ammoun, född 1993, 17 år.
–  Vi är en slappargeneration, ingen bryr sig, ingen försöker. Vi har haft föräldrar som backar upp. Men jag står vid sidan om och tycker att det är viktigt att ta eget ansvar. För mig är framgång och att tjäna pengar viktigt. Om man är målmedveten kan man nå långt. Jag är med i en miljögrupp på skolan, annars är jag inte så jätteengagerad i miljön på fritiden. Jag värderar miljön och försöker tänka ekologiskt. Men samtidigt konsumerar jag. Det kan verka lite motsägelsefullt. Men det är så det är.

Veronica Andersson, född 1990, 21 år
–  Vi 90-talister är kända för att vara rätt lata och få allt serverat. Vi har svårt att få jobb och vet också om det. Därför kan man lika gärna slappa och leva på mamma och pappa. Men jag tycker inte att jag hör hemma där. Jag är energisk och framåt av mig. Om man vill ha något måste man kämpa, det är upp till en själv att lyckas och allt är möjligt. Själv är jag rätt ekonomiskt sinnad av mig, lite snål, men annars är vi 90-talister vana att få det vi vill ha.

Ingvar Ziemann, född 1992, 18 år.
–  Jag fick frågan häromdagen om jag skulle klara mig utan mobilen och Facebook. Svaret är nej, det kan jag inte, för allt skulle bli bökigare och ta längre tid. Och apropå snabbhet, så vill alla att det ska allt gå så fort i dag. Jag vill också att saker och ting ska hända snabbt, för man påverkas ju. Att det ska gå snabbt i dag handlar om allt från att inte ta sig tid till att laga god och nyttig mat till att inte vara uthållig i sin träning. Vi 90-talister är vana vid genvägar och tröttnar annars. Tålamod är nog något som min generation måste lära sig.

Samantha Congreve, född 1992, 19 år.
–  Jag känner framåtanda. Men det är många i min generation som tar det lugnt, de litar lite för mycket på att allt ordnar sig. Antingen fixar föräldrarna det eller samhället. Media spelar stor roll. Jag är så van att ha dator och mobil överallt, för mig är det självklart. Men mina föräldrar brukar berätta hur det var på deras tid. Det ger perspektiv. Jag satsar på en bra utbildning, det kan ingen ta ifrån mig. Pengar kan man däremot bli av med. Sen vill jag resa mycket, för man blir rik på upplevelser.