Publicerad: 2011-12-14 10:04
”Det hände en massa dåliga saker med pojken som bodde hos i våras och nu bor han på ett hvb-hem där det finns mer personal. Han flyttade för två månader sedan, han var inte mogen för att bo i en familj. Jag har kontakt med honom och det ser bra ut just nu. Men det är klart att det var en besvikelse, han är den första som inte kunde stanna i familjen.
Nu har vi Rich Yarara, han är 16 år han är ensamkommande flyktingbarn från Liberia men han har bott i Sverige i åtta år, pratar norrländska och är mycket omtyckt. Det är en livlig kille, en riktig komiker. Vi skrattar mycket, man blir glad av att umgås och prata med honom. Jag tror att han kommer bo här länge, för han har kommit rakt in i våra hjärtan. Han var negativ i början men det dröjde bara en vecka och han började kalla mig pappa.
Jag tänker aldrig sluta ta emot fosterbarn. Bara de har egen vilja kan de gå hur långt som helst. Men många ensamkommande flyktingbarn har en tung ryggsäck. De kan vara en tickande bomb för samhället. För att rädda dem och skydda samhället måste man satsa på dem. Jag menar inte att man ska dalta, men de ska bo i en varm och kärleksfull miljö med människor som ställer krav. De måste vi veta vilka skyldigheter de har som samhällsmedborgare.
Jag kallas för skiftnyckeln, för att jag vrider upp människors låsningar och för att jag lägger mig i och inte kan stå bredvid och se på när någon far illa. Min blodgrupp är 0 minus. Jag kan ge blod till alla, min personlighet är likadan. Jag kan vara med alla sorters människor och alla ger mig glädje och styrka. När jag kan hjälpa någon mår jag bäst”.
Av: Berättat för Anna Hellberg