Publicerad: 2011-03-12 11:58
För några år sedan slogs jag med en långtradare på vägen mellan Uppsala och Sundsvall. Det var som att möta Mike Tyson i boxningsringen. Hopplöst underläge från början och uppenbar risk för dödsfall.
Långtradaren gick i viktklass typ 50 ton, jag gick i viktklass 1 440 kilo.
Min hastighet på 90-sträckan låg mellan 90 och 100. Behagligt och bra. Men så bröts allt vad behaglighet heter. En 24-meters långtradare dök upp i backspegeln – och lade sig någon meter bakom min stötfångare. Kilometer efter kilometer. Irriterande – och livsfarligt. Sedan inledde jag min kamp för att bli av med långtradaren utan att behöva öka farten till konstant 110 eller 120. Det blev en intensiv och märkligt fajt.
Det första jag gjorde var att höja farten snabbt för att markera min andemening. Det blev en lucka på 100 meter, då släppte jag gasen och trodde för några ögonblick att budskapet gått fram och att avståndet ner till långtradaren skulle hamna på i alla fall 50 meter – men icke. Det kändes som om långtradarens kylargrill låg i baksätet på min bil.
Nästa taktik: Sänka farten. Jag körde 70-80 under kanske en kilometer för att sedan öka igen till mina behagliga runt 90. Men det fungerade lika dåligt. Jag ville inte ha den här dåren i min stötfångare, så jag funderade på att svänga av vägen.
Men jag gjorde ett sista – om än grinigt – försök att tala om vad jag ville: Jag bromsade upprepade gånger. Långtradaren svarade med att blända mig hundraelva gånger.
Det hela slutade med att jag körde olagligt i någon mil för att bli av med dåren.
Om en hare hade sprungit upp framför min bil hade jag instinktivt trampat på bromsen, och då hade jag blivit manglad av 50 ton.
Jag kör kanske 7000 mil under vissa år och ibland – oroväckande ofta – har jag undrat över hur vissa människor över huvudtaget har fått sitt körkort. Och nio gånger av tio är det män som sitter bakom ratten.
Jag är själv verkligen inte världsbäst i trafiken, men jag försöker åtminstone KÖRA bil och inte ÅKA bil när jag är ute på vägarna.
Nu något betydligt roligare, som jag lovade att återkomma till: Bilåkarlåtar! I min förra krönika var det Ulf Lundell och Den här vägen som gällde. Just nu ser jag E6:an över Hallandsåsen – på väg till Skåne – framför mig och Helena Paparizous The light in our soul.
Hög volym, havet till höger och Sveriges läckraste motorväg. Apropå E6:an och läckra vägar: Vilken är Sveriges vackrast belägna väg? Om det tänkte jag skriva i nästa krönika.