Jag prövar med ett merhaba, men möts av hej. I den ena av Sides barer finns Hammarbyvimplar, i nästa Ica-kassar och en prydligt fotograferad uppställning av Brynäs i matchmundering.

Budskapet är tydligt. Det här är svensk mark. Sandstrandens bronsbrända figurer som spelar volleyboll avslöjar sitt ursprung genom skånska och dalmål beroende på vilken sida om nätet bollen befinner sig. Och mittemot Sides gamla antika teater finns klädaffären Turkiska Ullared 3.
I princip varenda svensk stad stor nog att ha en flygplats har charter till den turkiska sydkusten. Men resandeströmmen är långt äldre än All inclusive.

Just då jag klivit upp ur Medelhavet, slår det mig att jag kanske delar sanden mellan tårna med Kleopatra. Eller den romerska kejsaren Marcus Antonius. För de båda sägs ha träffats just här vid Side för ett av sina kärleksmöten.

Oavsett historiens sanningshalt, så bär Side rejäla avtryck från antiken. Lyfter jag blicken från kustens sanddyner, syns agoran där sjörövare sålde slavar på marknaden. Därefter följer teatern där gladiatorer slet lejon i stycken och vice verca. Och längst ut på en udde brakar kvällssolen ner i Medelhavet inför det gamla Apollontemplets kolonner.

Att den turkiska sydkusten blivit så stort som resmål förvånar knappast. Solen är generös och prisläget anständigt jämfört med euroländerna. Dessutom finns något för i princip alla. Lugna Side, med långgrunda sandstränder, profilerar sig gärna som den barnvänliga semesterorten, Antalya med miljonen invånare är storstad, Belek frestar med golf och fotboll och Alanya är stränder kombinerat med en smula hålligång.

Turistnäringen går för högtryck, och allt borde vara frid och fröjd. Men då jag äter lunch på en liten kvartersrestaurang i det gamla Side, klagar kyparen. För 7-8 år sedan började de flesta turisterna välja All inclusive.
– Vi missade massor med kunder. Och turisterna chansen att äta vår mat och lära känna turkisk kultur, säger kyparen.

Det sistnämnda är ändå ganska lätt. Bekväma och billiga långfärdsbussar går kors och tvärs genom landet. Till megastaden Istanbul med den storslagna reliefen av moskéer och spetsiga minareter inför Bosporens vatten; till svarthavsberg klädda i rhododendron, azalea och teodlade terrasser och till Kappadokiens surrealistiska grottlandskap där hela städer för 2 000 år sedan gick under jord med kyrka, vinpress, skola och allt.

Själv reser jag österut. Någon timme bortom Side smalnar kustslätten och Tarusbergen når nästan havet. Kliver av bussen i en stad som känns mer sydeuropeisk än orientalisk. Luften är fuktigt het. Och inför den sockertoppsformade borgklippan finns inte bara gyllengula stränder, utan också bananplantor. Detta är Alanya som på kort tid, tack vare en hysterisk turistboom, rusat från 50 000 till cirka 100 000 invånare och blivit Turkiets klart stöddigaste turistort.

Utvecklingen har självklart satt sin prägel på trakten. Uteserveringarna är många. Inför hamnen finns nattrumlande barkvarter och mikrobryggeri. Och basarförsäljarna, som kränger sporttröjor, läderjackor och äppelte, omges med ett elakt rykte som Turkiets envisaste. Men det finns också ett annat Alanya.

Uppe på borgklippan, som delar Alanya i två hälfter, känns det som om jag kommit ut på landet. Kanelfärgade höns springer runt olivträd och lavendel. Makaonfjärilar fladdrar inför masktörnskator. Och på toppen av ättestupan finns en 1200-talsborg med vidunderlig utsikt över havet.

På väg ner därifrån stannar jag till vid Tophane café. Traktens folk dricker te under ett tak av druvor och den åldriga kaféägaren Mustafa pressar ljuvlig apelsinjuice i ett kök där nyckelknippor och små porslinskoppar hänger i fönstret. Slår mig ner intill två män som avslutar sina cigaretter med: Vi bara jobbar i Alanya. Vi kommer från inlandet. Livet är annorlunda där.

Nästa dag är jag på väg dit. Mot bergen. Åker längs vindlande serpentiner. Förbi silverfärgade raviner, pinje och aleppotall. Ju längre bort från kusten jag färdas, desto mer blir jag påmind om att detta verkligen är början på Orienten. Minareter höjer sig över byar där gummor går i vida säckbyxor och husen hukar under ett vilt, och vackert bergslandskap som bär på avlägsna fläckar av snö.

Vid bergssjön Egirdir Gölu kliver jag av bussen. Själva staden Egirdir är liten, kompakt och rymmer förutom basarens barberare och verkstäder också en seldjukisk moské liksom ett karavanseraj som fyllts med små butiker. Och strax utanför själva kärnan väntar den gröna ön Yesil ada, med små familjepensionat och fiskrestauranger.

Charterbältet och kusten känns avlägset. Kanske är det också därför som jag möts av vänlig nyfikenhet. Fyra män som dukat upp lunchen på motorhuven till sin bil, bjuder på vattenmelon, bröd och vit ost.
Och den pensionerade polisen Cengiz, som kör taxi för att han tycker att det är kul att träffa nya människor, vill ta mig till sin favoritplats: en spektakulär dalgång djupt inne i bergen. Om vi delar på bensinpengarna så kör jag gratis, säger han.

Så blir det. Och vi åker förbi äppelodlingar och lundar där det växer aprikoser. Längs pinjeklädda berg som tycks tävla med varandra om vilken som kan nå högst över dalgångarna. Cengiz pekar ut mot landskapet och säger:
– Varför skulle jag vilja åka utomlands? Vi har allt! Hav, berg, skog.

Vid vägens slut möter nationalparken Yazili. En äppelgrön fors skär djupt genom berg där svarta storkar och örnar svävar över klipporna.
– Vi har verkligen allt säger, Cengiz på nytt.
Och jag är beredd att hålla med honom.

Missa inte i Alanya

Fästningsklippan: Ta lokalbuss 4 från Kleopatrastranden till fästningsklippans topp. Beundra utsikten och promenera sedan sakta tillbaka mot stan genom lantliga omgivningar med fågelsång och fjärilar. Strax nedanför fästningen möter byn Ehmediye där du kan äta turkiska pannkakor, gözleme, och kika på en vacker 1500-talsmoské.

Dim Magarasi. I Alanya kan man äntra underjoden på flera ställen. Detta är det häftigaste. Djupa grottor 12 kilometer utanför stan där stalaktiter och stalagmiter fyller ut fuktiga salar med formationer som påminner om orgelpipor.

Bästa utsikten. Ta taxi upp till Seyir Terasi med magiskt panorama över stad, berg och hav.

Missa inte i Side

Det gamla romerska badet, som i dag är ett litet, fint museum med sarkofager och statyer. Ligger vid ingången till gamla stan.

Den antika teatern: 2 000-årig och förbluffande välbehållen jättearena där upp till 15 000 åskådare tittade på gladiatorspel.

Apollotemplet, på en udde i havet, markerar inte bara det gamla Sides hamn, utan också stans bästa plats att avnjuta solnedgången.