Anna Kaya är halvtidslärare i svenska och svenska som andra språk på Norrbackaskolan. För intervjun träffas vi i hennes hem i Sigtuna. Området där hon bor är lugnt. Genom antalet cyklar utanför dörren kan man räkna ut att här bor en familj med flera barn och det visar sig att hon har tre. Förutom det arbetar hon också halvtid på Stockholms universitet, på Nationellt centrum för svenska som andraspråk, där hon är webbredaktör.
- Femtio procent och femtio procent blir hundrafemtio, brukar man säga, säger Anna Kaya och höjer menande på ögonbrynen där hon sitter på andra sidan av köksbordet i ek.

Hon lägger mycket tid på sina arbeten, säger hon och därför vill hon använda prispengarna, 50 000 kronor, till att uppleva något tillsammans med familjen. Hon fick ta emot priset från Svenska Akademiens ständiga sekreterare, Peter Englund under Bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Arbetet på Norrbackaskolan består till största delen av att lära ut svenska till barn som har andra modersmål. Inspirationen hämtar hon bland annat från Pauline Gibbon, en kvinna från Australien som skrivit konkreta handböcker i ämnet.
- Man måste veta var eleven befinner sig i sitt eget språk, vilken bakgrund och kulturella referensramar barnet har, där är modersmålslärarna en enorm resurs, säger Anna Kaya.

Vi uppehåller oss ett tag vid detta, hur viktigt det är att som lärare veta elevers bakgrund. Anna Kaya förklarar olika sätt att lära ut. Ett exempel är elever som kommer från kulturer där barnen är delaktiga på ett helt annat sätt än i den svenska skolan, där barnen lär sig genom sagor, genom erfarenheter och att härma de vuxna.
Ett barn som ska lära sig ordet boll får i svenska skolor frågan: "Vad är det där?" Eleven ska svara "En boll". I elevens hemland lär man sig i stället att en boll är en boll enbart genom att den finns där, och genom att man hör de vuxna prata om den som en boll.
-Det är klart det blir krockar i klassrummet. Elever som är vana vid att lära sig genom att lyssna och härma förstår inte vårt sätt där lärarna ofta ställer frågor där svaren redan är förutbestämda. Och vi kan inte kräva av elever att uttala "r" eller "l" om de inte har det i sitt eget språk, säger Anna Kaya.

Hon strävar efter att ge eleverna olika strategier för hur man lär sig och att ge barnen verktyg för att själva leta efter kunskaper.
Barnen kommer hit och börjar i skolan kanske först i tredje klass, ändå förväntas de nå kunskapsmålen trots att de inte behärskar det språk undervisningen sker på.
- Språk är ett tankeverktyg. Med ett nytt språk kan du inte tänka samma tankar. Det hjälper inte att bara direkt översätta det barnen redan kan, man måste som lärare bygga vidare från där barnen befinner sig och utgå därifrån, säger Anna Kaya.