Saltdamm
Mjukt rusar fram mot oss natten
så stanna kvar på minnesbryggan
med leende som skyddar tankens skärgårdar
lämna mig inte
jag kysser blott sötman
ut ur ett outtalat ord och dina smala armar
i gotik indiktade smeker jag endast med blicken
så låt mig vaka edsvurna drömmar
vid nattens largo låt mig förvalta din vila
Alicja Lappalainen
Zaduski
Denna vittrande höst
planterade djupt in i marken
kommande våren
hukad vid rabatter märkte jag
i det laglösa rummet
de döda stod bakom mig
tre gånger lökens storlek
jag släppte spaden ner
och handsken ur handen
o vilken kyla lång
borta härifrån ledde dem
hit mellan
ett krossat lergods
och de vissnade lönnlöven
som bakgrund till
mitt andetag
detta uppluckrande minne
de underskrivna i luften
namnen färgerna rappade
vinterns påhälsning
under breakdansen runt
buskens febriga frukter
dröjde de kvar en stund
för att svinna bort
ledsna över
min ständiga frånvaro
i grästuvor
fast jag med varje oktober
som går förbi gobelänger vävda av sorg och höstljung
närmar mig steg för steg
deras övergivna gravstenar
Alicja Lappalainen
Skogen grön
Skogen är grön,
det vet alla, så det behöver jag inte skriva.
Granarna är grönast, det vet endast de,
som sett på dem noga.
Gula kantareller växer inte under alla granar,
det vet alla som snokat ikring.
Vad är det med skogen som gör mig så säll -
är det de begärliga svamparnas förtjänst
taggsvamp i långa strängar, trattkantareller
i gupp på gupp
att dra skinnet av en citronskivling - .
Tänk, om vi skulle plocka svamp till försäljning,
om vi skulle ha en folkvagnsbuss
med rutiga gardiner.
Om vi skulle rensa svamp till Mozart,
eller lyssna på regnet -
vi skulle pensionera oss före pensionen,
åka runt i skogarna, hitta en koja,
där kunde vi bo tills taket rasade in.
Vi skulle bota högt blodtryck, högfärd
och beklämning.
vi, vi, vi kunde ta semester och bo i lägenhet.
vi skulle äntligen njuta
av ett varmt bad tillfullo.
I skogen,
vi lyfter huvudet från marken
ser trädens kronor
lövträdens blad, ett efter ett,
som gröna pengar mot himlen.
Katarina Torfason
Nu är det höst
Nu är det höst. Se bladen falla
från så nyss gröna träden ner
och blommor små för Nordan kalla.
De vissna bort allt mer och mer.
Ack, Nordens sommar hastigt svinner,
den flyktar som en dröm sin kos.
Och förrn du drömt till slut, du finner
i handen kvar - en vissnad ros.
Nu är det höst. Se stormen drager
bland skogens höga jättar fram.
Den böjer mången högrest stam.
Ack nyss jag vandrade där inne,
då var det sommar sol och sång.
Nu ljuder stilla för mitt sinne
ett vedmodsfullt; det var en gång.
Nu är det höst. Vår sångarskara
har flyktat
emot Södern ner.
Och tonerna de ljuva, klara, i skog, på äng
ej höras mer.
Det blir så tyst i våra lunder,
naturen lägger sig att dö
och efter svunna sommarstunder
oss vänta mörker, köld och snö.
Ja, det är höst uti naturen
men låt ej höst i hjärtat rå.
Låt uppå hoppets vingar buren
din ande ila mot de blå.
Dröm där ännu om sol och vårar,
om sommarljus och fågelsång.
Och le om ock igenom tårar.
Det blir dock vår ännu en gång.
Åke Wahlberg
Min mormor
Du var som en tår,
en tår som sakta, sakta
rann ner för min kind.
Du rann och lämnade salt kvar
i mina porer,
salt som aldrig försvinner,
som aldrig kan tvättas bort.
Du rann till kanten, föll mot marken och min hand tog emot dig.
Du splittrades upp, torkade
och försvann.
Men saltet ifrån dig har trängt in
i min hud, in i mitt blod
och in i mitt hjärta.
Inom mig i all den oändliga evighet ska jag älska och minnas dig mormor.
Elin Karlsson Östfalk
Trombonen
Det var den höstnatten
då äppelträdet blåste omkull
och så när hade rivit med sig kammarfönstret.
Stormen rev även med sig dasset
från stallväggen så att det rullade ut
på åkern nedanför lagårn.
Det knakade i stugväggarna
och dånet i skorstenen
lät som tröskverket nere vid herrgårn.
Av halmstacken uppe vid logen
fanns inte ett strå kvar.
Men bland enbuskarna borta i Murarbobacken
kunde vi hitta små halmtussar
och högt uppe i tallkronorna
blänkte gula halmbollar.
Folk talade länge om "trombonen"
som hade dragit fram över slätten.
Vi barn hade aldrig förr
fått uppleva en trombon.
Och själv låg jag länge vaken om kvällarna
i rädsla för att den skulle komma tillbaka??
Fred Eriksson
Lönnen
Nu orkar jag inte hålla i mer,
suckade lönnen,
och släppte allt hon hade för grenar.
Du ser ju alldeles grå ut
utan din höst-make up
och hur risig som helst,
tyckte granen, som sällan
tappade barren.
Ryck upp dig!
Du är inte klok,
sa lönnen.
Hur skulle det se ut
om jag ryckte upp mig?
Platt fall!
Nu tänker jag stå här
tills jag blir alldeles vit
i skallen,
även om jag skulle bli lite lönnfet.
Men i lönndom, efter någon månads vila
funderade lönnen på
om hon ändå inte skulle ta och färga in kronan
i mörkt grönt, med nå't ljusare i topparna?
framåt våren då.
Men nu, inte en susning!
Birgitta Eriksson
Apropå Godot
Dagens komiker
missar poängen.
De bara tillägger
någonting (kvantitet)
Den enda humorn som
är något värd
utgår inte ens från noll
utan från under noll
Men vad skall man säga?
Vad det handlar om, tror jag
är att tillföra något
kvalitativt till
totaliteten av det som är.
Det kan endast
konstnären göra. (människan)
Christer Laine
Skogen är grön
Skogen är grön,
det vet alla, så det behöver jag inte skriva.
Granarna är grönast, det vet endast de, som sett på dem noga.
Gula kantareller växer inte under alla granar,
det vet alla som snokat ikring.
Vad är det med skogen som gör mig så säll -
är det de begärliga svamparnas förtjänst
taggsvamp i långa strängar, trattkantareller i gupp på gupp
att dra skinnet av en citronskivling - .
Tänk, om vi skulle plocka svamp till försäljning,
om vi skulle ha en folkvagnsbuss med rutiga gardiner.
om vi skulle rensa svamp till Mozart,
eller lyssna på regnet -
vi skulle pensionera oss före pensionen,
åka runt i skogarna, hitta en koja,
där kunde vi bo tills taket rasade in.
Vi skulle bota högt blodtryck, högfärd och beklämning.
vi, vi, vi kunde ta semester och bo i lägenhet.
vi skulle äntligen njuta av ett varmt bad tillfullo.
I skogen, vi lyfter huvudet från marken ser trädens kronor
lövträdens blad, ett efter ett,
som gröna pengar mot himlen.
Katarina Torfason
Möte utan spärr
Järnvägsspår utsträcker sig från dåtiden till dagen
Spåren upp och ner
också iskalla
Öst väst söder och norr
känner man inte till
finns bara ångvisslan ekar
Natten tvättar bort färgen av smink
Hjärtat knackar på dörren som
tränger genom ett annat hjärta
Stjärnornas ögon ler
Det spridande eldiga ljuset
har färgat det tysta mörkret till rött
sedan syns spåren klart
Temat av det gående
omringar glädjen
Steget av det springande
påklistar skrattet
Frihet av det flygande
närmar sig drömmarna
Himlen förvandlas från grå till ljus
stjärnorna blinkar
visionerar ett möte
sätt ingen spärr
Ling Nyfelt
Hittade dessa ord i en tidning:
"If you meet someone who has no smile, give him one of yours."
Gjorde så mot en ensam liten utländsk kvinna
som såg övergiven ut, klädd i en sari och täckjacka.
Jag hade mött henne några gånger på promenaderna
jag brukar gå mellan Märsta och runt över Måby.
Nästa gång vi möttes var det hon som log emot mej.
Ännu nästa gång tog vi i hand och hälsade.
Gången därpå tog hon om mej
och pussade mej på kinderna,
en gång på ena kinden och två gånger på den andra.
Och jag fick lov att böja mej ner så hon skulle nå upp.
Jag försökte få veta hennes namn, utan att lyckas.
Tala med varann, det kunde vi inte.
Men en dag när vi möttes igen,
tog hon upp ur fickan på sin sari ett ihopskrynklat
hushållspapper som hon vecklade ut
och där låg några röda bitar marmeladgodis.
Hon nöp tag i en av bitarna
och stoppade den direkt in i min mun.
Jag tror att hon kom från Pakistan.
Gerda Danielsson
Solen kan jag se
Solen kan jag se
för att solstrålarna
leker i luften.
Dig kan jag se
för att dina läppars
hjortron smak
har jag på läpparna
och dina lekande
kärlekspartiklar omringar mig
som om stjärnorna
i mina mörka nätter fackla vägen
till dagens ljus.
Solen kan jag se
för att din
kropps värme behag
din aura
bär jag med mig
solen kan jag se
Nawid Akhga