I år kommer en ny bok om Knivstas rikskände tonsättare, Emil Sjögren, skriven av Anders Edling, som är bibliotekarie och musikforskare från Uppsala med sommarboende i Lagga.
- En så här pass tydlig bild av Emil Sjögren har nog inte ritats upp sedan han levde, säger han.

Emil Sjögren var allmänt känd som den främsta svenska tonsättaren under slutet av 1800-talet och under 1900-talets början. Han var influerad av romantiken, av Schumann bland andra, och även om solosången hade ackompanjerats av piano även tidigare så förde Sjögren in något nytt i detta.
- Han gick in i dikten och tolkade innehållet fritt. Det gjorde att det blev mycket tätt mellan sång och piano. Där lade han in sin gestaltningsförmåga, sin fantasi som var mycket rik, säger Anders Edling som fick en känsla för kompositören under arbetet med en avhandling.
Tidigare hade versraderna fått sin musik på ett mer traditionellt vis. Nu blev musiken och sången ett och följde varandra.

Emil Sjögren var modern men ändå inte. Han skrev solosång, violinsonater, och verk för piano och orgel, men orkestermusik blev det aldrig. Kanske han saknade det självförtroende som krävs för att skriva för så många instrument, tror Anders Edling.
Emil Sjögren lämnades bort som nyfödd. Hans föräldrar var ogifta och hade inte råd att ta hand om honom. Föräldrarna tog honom tillbaka när pojken blivit sex år, men pappan omkom i en olycka fyra år senare.

Emil Sjögren led mycket av sin psoriasis och han hade problem med alkoholen, så stora att det höll på att knäcka honom på 1890-talet. Han räddades genom giftermålet med Berta. Hon tog hand om honom och såg till att krogeskapaderna tillsammans med konstnärsvännerna inte blev alltför frekventa.
Paret Sjögren köpte Villa Ovansjö i Knivsta 1910. De bodde kvar där i åtta år till år 1918 då Emil Sjögren avled.
- Jag kan förstå att de köpte villan med slänten ned mot Valloxens strand. Berta Sjögren planerade hela trädgården. Hon ger sig inte förrän det ser ut som Versailles, lär Emil Sjögren ha sagt, säger Ingrid Lindgren skrattande.

Hon är konsertpianist och ordförande för Emil Sjögrensällskapet. I början av 80-talet spelade hon in sin första skiva med pianomusik av Emil Sjögren efter en tids övertalning av goda vännen och pianisten Lars Roos. Det har blivit flera sedan dess. Under flera års tid har hon även arbetat med en nyutgåva av Sjögrens violinsonater.
- Jag har lyft varje notblad i Sjögrens samling som främst finns på Statens Musikbibliotek och jag har hittat försvunna toner, säger Lindgren.

Villa Ovansjö, eller Gula villan som den kallas i folkmun, blev en mötespunkt för Emil och Berta Sjögrens vänner och musikerkolleger. Till dessa människor hörde bland andra Nathan Söderblom, Carl Larsson, Verner von Heidenstam och Hugo Alfvén. Carl Larsson porträtterade Sjögren. Strindberg skrev till Sjögren och ville att han skulle tonsätta hans dikter. Men det stämde inte riktigt mellan Sjögren och Strindberg, så det blev aldrig något samarbete.
- Människor i Sjögrens närhet undrade varför han aldrig bjöd ut Strindberg till Villa Ovansjö. Han svarade då att han och Berta var oroliga att hamna i en blå bok, säger Ingrid Lindgren.

När Emil Sjögren avled 1928 flyttade hans änka till Paris. Men hon fortsatte att hålla liv i sin mans livsverk, såg till att de trycktes och höll ihop samlingarna.