Det hade redan börjat skymma den där söndagkvällen den 18 september. Den 31-åriga mamman hade bestämt sig. Hon och hennes söner Tevin, 8 år, och Elias, 4 år, skulle dö. Tyngden av ekonomiska skulder och bråk med familjen blev till slut för mycket, enligt mamman.

Flera personer såg familjen på vägen till Munkholmsbadet. Pojkarna skuttade fram och såg glada ut där de gick bredvid sin mamma, berättar en man som joggade runt Munkholmen den kvällen.
”De visste inte vad jag skulle göra”, säger mamman i polisförhör.

Först gick de till en annan brygga. Mamman sa till sina söner att de skulle kolla på vattnet. Hon hoppade i först och drog sedan i sina söner.
”Elias grät jättemycket, men Tevin gjorde ingenting”, säger mamman i förhören.

Det visade sig att vattnet var för grunt. Elias grät och sa till sin mamma att han inte ville bada. Hon sa till dem att de strax skulle gå hem, de skulle bara till en annan brygga först. Enligt mamman gick barnen självmant till den brygga där de dagen efter hittades döda i vattnet. Hon knuffade i dem samtidigt. Elias förtvivlade gråt hördes upp till de närligg­ande villorna.
”Det var inte den sortens gråt som ett barn gråter när det inte får som det vill i en affär”, säger en boende som hade satt sig ute för att läsa i sensommarkvällen.

Plötsligt kunde mamman inte genomföra sin plan att ta livet av sig.
”Jag blev rädd”, berättar mamman i polisförhören.
I stället satt hon kvar på bryggan och grät och tänkte på vad hon har gjort, berättar hon.

Hon gick hem och bytte om, och ringde till Elias pappa som larmade polisen. Pojkarna hade lekt vid bryggan när de plötsligt försvann, berättade mamman för polisen. Hon och Elias pappa hjälpte till i sökandet efter sina söner.

Men redan från början misstänkte polisen att något inte stod rätt till. Till en början verkade mamman näst intill apatisk och svår att få kontakt med. Men ganska snart redogjorde hon lugnt för hur barnen hade försvunnit.
”Hon verkade ovanligt samlad för att precis ha förlorat sina barn”, berättar en av de första poliserna på plats.

Dagen efter hittade polisens dykare Tevin och Elias i vattnet, alldeles intill bryggan. Mamman greps och anhölls, misstänkt för mord på sina söner. Till slut bröt hon ihop och erkände under ett polisförhör.
”Jag kunde inte ta hand om dem, det var lättare om vi alla dog”, säger hon gråtande.

När polisen undersökte familjens lägenhet blev de chockade av misären som rådde där. På köksbordet stod travar med pizzakartonger, det låg högar med kläder i hela sovrummet. Överallt stod travar med smutsig disk. Kackerlackor sprang omkring på köksbänken. En granne vittnade om att persiennerna har varit nerdragna hela sommaren.

Kaoset i lägenheten går stick i stäv med den kvinna som vänner och personal från barnens skolor beskriver. Hon är ordningsam, snäll och verkade ta bra hand om sina barn, berättar de.

Men vänner till kvinnan beskriver också hur hon hade förändrats bara det senaste året. Att hon hade gjort sig ovän med folk och börjat isolera sig.

Under våren reste hon till sitt hemland Kenya för att hälsa på familjen. När hon kom tillbaka var hon en helt annan person, berättar en nära vän. Hon var tillbakadragen och grät mycket. Mamman berättar i polisförhör att hon grälade med sin familj i Kenya.

Strax innan resan sa hon upp sig från sitt jobb och räkningarna började samlas på hög. Hon hade stora skulder och hotades av vräkning.

Hon hade inga vänner och kände sig deprimerad, berättar hon.
”Det känns som att allt jag gör blir fel”, säger hon i polisförhör.
Till slut blev det för mycket berättar mamman. I de sista polisförhören med henne säger hon att hon önskar att hon hade sökt hjälp, men var rädd för att barnen skulle tas i från henne.